En buffel bland svanar

När man har en annorlunda världsbild, del ett

När jag var på träningsresa i slutet av mars kände jag mig stark och i bra form, men jämfört med många andra sjukt stel och ograciös. Att kötta på pass med crossfit, core, intervaller och bergslöpning var inte den stora utmaningen, det gick mest på militärträningsrutin. Det var däremot yogan och andra smidighetstest som fick mig att gå utanför min comfort zone. Jag krampade, tappade positioner och kände mig allmänt lika smidig som ett kassaskåp, hehe.

Där och då kom tankarna tillbaka, de jag nog haft sedan barndomen – tankarna på att jag är stor och klumpig. Jag kände mig som en buffel mitt bland en skock svanar. Likadant känner jag när jag kliver in i klättercentret, när jag ser de seniga klättrarna som smidigt och kontrollerat tar sig uppåt väggen. Och så kommer jag med bulliga axlar som inte alls har nån nytta för mina händer är svaga.

Det är kanske inte så konstigt, när man nu kommer från militärträningen, där man verkligen bufflar sig fram – genom naturen, mot kompisarna, stångar sig mot mjölksyra och obekvämlighet. Ett av ledorden är dessutom att ha pannben – som ni förstår är inte graciösa ett adjektiv som vi ofta använder om oss själva. Det skrattas alltid när vi blir tilldelade någon slags rörlighetsövning och en är stelare än den andra. Att utsätta sig för miljöer där man inte har någon större nytta av de muskler man byggt upp genom åren och där man istället hittar muskelgrupper som är förhållandevis svaga – det är otroligt viktigt.

Som författare spelar förstås föreställningsförmågan en nyckelroll för mig men i och med att jag utsätter mig för olika slags träningsformer har jag insett att den också ställer till det för mig. Som ett exempel har den i mitt fall stannat kvar i en föreställning om att jag är jättestor. Att jag känner mig otymplig när jag yogar eller klättrar är ju inget konstigt eftersom jag inte har tekniken, men om känslan klistrar sig kvar även på andra ställen, då behöver man ifrågasätta den. Jag identifierar mig till exempel fortfarande underligt nog mest med de på träningen som väger tio-femton kilo mer än mig än de som väger fem kilo mindre och har fastnat i gamla minnen av när jag var ordentligt överviktig. Det är då man inser att man måste lära känna sig själv igen och inte jämföra med andra hela tiden. Och att man kan känna sig sjukt obekväm men ändå delta, för att om inget annat – skicka den där felaktiga självbilden åt helvete!

Extremt nöjd med träningsresan i mars med Springtime och Women´s Health! Superbra skött och med en massa inspirerande träning och instruktörer. Rekommenderas verkligen! Hoppas nu de skriver något om militärträning i Women´s Health (som jag tipsade dem om) och dess fantastiska effekt på många kvinnors kroppsliga och mentala hälsa!

På lördag är det äntligen dags för Tough Viking – som jag sett fram emot att åter testa min fysiska form mot hindren där! Inför loppet har jag jobbat lika hårt med den mentala inställningen som fysiken och mantrat som gått i skallen är:


Wish me luck!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *