I augusti för lite mer än fem år sedan drog jag på mig en orange väst och provade på NMT för första gången. Genom en kollega hade jag hört talas om denna Nordic Military Training, som höll till utomhus året runt och jag var sugen på att prova något nytt. Efter flera års träning på Friskis tyckte jag inte längre de hade något som utmanade (iaf när jag flyttat från de beryktade intensivpassen i Orminge i Nacka) och naturälskaren i mig drogs till möjligheten att slippa instängda lokaler. Och här börjar en livslång förälskelse som är lika stark nu, fem år senare!
NMT har följt mig genom (och ibland känts som det enda som tagit mig förbi) panikångest, arbetslöshet, utmattningstillstånd och nu också en separation och varit en ständig källa till glädje, nya möten, utmaningar, upplevelser och träningsresultat utöver det vanliga. Jag har fått vänner för livet, människor som pushat mig framåt på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, unika individer som jag burit och släpat på, brottats, kravlat i lera och skrattat med. Tillsammans har vi tänjt på gränserna för vad kroppen orkar och vad huvudet tror att kroppen orkar.
Under åren med NMT har jag upplevt mycket och samlat många minnen. Jag har till exempel haft nöjet att delta i båda Brunos lördagspass när vi gått nerför skidbacken, samlat vatten i små plastglas och sedan burit upp det till en hink högst upp (senaste gången var Bruno dock snäll och hällde inte ut allt vatten på det lag som förlorade). Och så var det den gången två tredjedelar av gruppen blev getingstuckna överallt, men min grupp klarade sig för att vi navigerade helt tokfel med vår kompass. Jag har blivit attackerad av och slagit med batong på Johan, kört hinderbanan på polishögskolan på tid, blivit jagad av tjurar, haft snögubbstävling, snöbollskrig, armhävningstävling, genomfört ett antal multitest med Magnus, haft med halva ansiktet i någon tidning i ett reportage om Hillevi, blivit filmad av tysk tv, burit runt på kravallstaket, asfaltspåsar, plastsuggor, bildäck, järnrör (med vikt som ett vapen), ryggsäckar, stockar, stenar, bårar (med eller utan skadade), plastdunkar, metalldunkar, dragit på traktordäck och gigantiska kättingar, fått hela ryggen biten av myror, släppt traktordäck uppifrån skidbacken och sen knappt fått upp det från flera meters djup (instruktören var på väg att simma ut för att hjälpa till). Blåmärkena på benen fungerar ofta som en karta över de senaste passen och på underarmarna finns förhårdnader efter många plankor ute i terrängen.
Jag har kört ett helt pass med Jens när vi skulle låtsas att vi var bakbundna och jagade av helikopter, ett med Konstantin när vi smög och ålade runt i mörkret i total tystnad på vintern med mål att inte synas eller höras av någon annan runtomkring (helt magiskt). Jag har legat svettig och varm mitt i vintern och blickat upp på stjärnorna, och nästan gråtit av smärta när mjölksyran sprutat ur öronen. NMT har fått mig att se på ett lerdike som en spadejt och hinder på lopp som något som ska forceras. Allting är möjligt!
Jag har njutit fyra år i den gröna västen och nu drygt ett år i röd, och hoppas på många fler minnen med min partner i livet – NMT!
Det var tammefan det vackraste jag läst!