Skriva för att andas

Jag har alltid skrivit och kommer alltid fortsätta skriva. Det är lika naturligt och nödvändigt som att andas för mig. Orden ger mig mening i en föränderlig värld och är ett verktyg för mig att hantera livets djupa frågor.

Uppvuxen i Stockholms skärgård drogs jag tidigt till mörkret i skogen och fantiserade om vad som kunde dölja sig där. Allting spännande, fantastiskt och hemlighetsfullt lockade mig. Som sladdbarn i familjen blev jag bortskämd med att ha många vuxna runt mig, men jag fick också se och höra mycket som kan vara svårt för ett barn att hantera. Så jag blev en observatör, ständigt uppmärksam på andra människors känslor, ständigt klurande på alla möjliga livsfrågor.

Natten och naturen, särskilt ute på Runmarö (där jag växte upp), inspirerar fortfarande. Det är i sådan här miljö som Atiline flyr i början av Bränt Land. Älskar den kittlande känslan av att vad som helst kan dölja sig ute i mörkret.

Jag törstade efter äventyr i alla former och var en flitig läsare av tjocka fantasyböcker redan på mellanstadiet. Samtidigt plöjdes film efter film, tv-spel efter tv-spel. Eftersom livet ofta tycktes svårt och mörkt älskade jag storslagna historier i fantastiska miljöer. Elizabeth Moon gav mig en hjältinna att se upp till i hennes Paksenarrion. Robert Jordans böcker fick mig att uppskatta att följa olika karaktärer, både hjältar och antagonister. Margit Sandemo reflekterade min egen fascination för natur och erotik. Den oändliga historien och Willow var barndomens älsklingsfilmer, som blandade äventyr och mörker på ett fascinerande sätt. Jag tjuvlyssnade på Twin Peaks från bakom soffan och någonstans där började jag dras också till det läskiga, ett intresse som brorsan sen spädde på med alla möjliga skräckisar. Och jag bara älskade att bli helt uppslukad av tv-spelsvärldar i bland annat Zelda och Heroes of might and magic.

Någonstans i tonåren väcktes drivet att skriva något längre. Jag hade producerat mängder med poesi i flera år, men inga längre projekt. Samtidigt fanns en längtan hos mig att läsa om fler drivna kvinnor inom fantasyn. En idé väcktes och som en del av projektarbetet under tredje året på gymnasiet skrev jag första utkastet till Bränt Land. Jag blev pushad även efter studenten av min svensklärare att gå vidare med manuset och fick utförligt omdöme från bland annat Wahlströms förlag, som trodde på mig, men inte på utgivning ännu. Jag behövde mogna i mitt språk först och började därför plugga kreativt skrivande och svenska.

Mer än tio år senare, efter studier i kreativt skrivande, filmvetenskap, filosofi och svenska, fick jag till slut möjlighet att verkligen omarbeta manuset till Bränt Land till en bok redo att ges ut. Jag tröttnade dock på att vänta på svar från de stora förlagen och även om jag fick erbjudande om utgivning på hybridförlag valde jag till slut att ge ut på egen hand. I början, nybörjare som jag var och helt clueless i branschen, valde jag att ge ut via print on demand. Men inför utgivningen av bok nummer två Spår av Drakarnas fjäll, tog jag över utgivningen själv och startade mitt egna förlag – Öppna Vidder förlag.

Utöver att slutföra den tredje och sista boken i min fantasyserie skriver jag nuförtiden också en hel del noveller inom fantasy, sci-fi, skräck och erotik. Poesin finns fortfarande kvar som en naturlig del av mitt skrivande och utöver en (väldigt) försenad diktsamling kan man hitta spår av det i mina böcker, där kapitlen ofta inleds med dikter. 

Den stora utmaningen det senaste året har varit att kombinera mitt vanliga jobb med företagandet/skrivandet. Det har i perioder varit jättesvårt och psykiskt påfrestande, men varje ny läsare som hittar till mina böcker gör det värt allt jobb! En annan utmaning är att inte sväva iväg med för många olika projekt, vilket är svårt när idéerna flödar! Så det har blivit lite novelltävlingar också. Men nu är fokus på del tre. Och bokmässan i Göteborg i slutet av månaden!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *