2017 – en nystart!

Efter en decembermånad som mycket handlade om att överleva till lite ledighet, med mycket energi som gått åt till boende framöver och känslomässig turbulens, känns det nya året fullt av möjligheter!

Det här är året när jag ska sätta mig själv och det jag gillar att göra i första hand. Jag ska försöka umgås mer med de människor som gör mig glad och inte slösa energi på de som varken uppskattar det eller ger något tillbaka. Jag ska sluta ge allt av mig själv för andras skull och bli bättre på att säga nej. Jag ska fortsätta med min underbara träning och utmana min kropp och mitt psyke, bland annat med Tough Viking i maj. Och jag ska lära mig att tala om för mig själv att jag är bra!

Det här är också året när jag ska skriva klart uppföljaren till Bränt Land och ge ut den. Nu ser ni alla att jag lovar det! Så till alla som väntar tålmodigt på nästa bok, Spår av Drakarnas Fjäll, vill jag tala om att den är på gång. När livet nu tagit vissa oväntade vändningar tror jag mig också ha mer tid och ork snart att sätta tänderna i de sista kapitlen (lite roligt att andrahandsboendet jag ska landa på i tre månader ligger på Bokvägen). Sen ska den gå en vända via testläsare och lektör och redigeras, men sen, sen är det dags!

Till er som väntar och undrar vad som ska hända för karaktärerna vill jag bjuda på en liten teaser, med några utdrag från nästa bok. Läs vidare på egen risk 😉

 

Tiden är bestämd

Min har kommit nu

Så här i mörkrets tid

balanserar allt på eggen

av ett svärd

 

En lätt, varm vind smekte hennes ansikte. En viskning red på vindens trådar och kröp utmed hennes kind och upp mot örat. Västra porten! väste rösten. En bild fyllde upp Atilines sinne, den trängde sig in och kändes som ett knytnävsslag mot hennes egna tankar. En bild på västra porten som sakta, sakta öppnades. En bild på en glipa som blev allt större och på soldater utanför som skymtade genom den.

 

Som flera gånger tidigare försökte Uelev resa på sig. Jag måste hjälpa till! Det ena benet vägrade åter att lyfta honom och smärtan från svärdshugget i låret var som ett slag mot sinnet. Det bultade och stack hela vägen upp i magen och ansträngningen fick blodet att flöda än mer. Han satt redan i en pöl av blod, insåg han.

 

Något hade fångat upp Seth och lyft honom mot himlen. Mänskliga armar hade hållit hårt om hans överkropp, men där vanliga naglar skulle sitta fanns istället klor som skurit in genom tyg och hud.

En viskande, väsande röst i örat. Varm luft mot halsen från en mun som stank av svavel och rutten frukt.

Så du vill flyga pojke? Du ska få flyga”.

Ett hest skratt som ekat över dalen. Svarta vingar som fladdrat i ögonvrån. Marken långt, långt ner.

 

Prästinnorna hade sina ryggar mot henne och var på väg att lämna rummet. Selevir skrek, ett ljud som liknade det från något vilt djur. Hennes röst lät så hes, ursinnig, främmande att hon ryste över hela kroppen. Det var som att någonting hade tagit hennes kropp i besittning. Hon stapplade fram mot Vuk och Rithil, vilka nu vände sig mot henne. Slamsor och blod vällde ner över insidan av hennes lår. Smärtan skar genom hennes mage, genom hennes ben, blicken blev vattning av svett som rann ner i ögonen. Och hon skrek igen och igen och igen. Lämna tillbaka mitt barn!

 

Nere under staden, i källare, kloaker och hemliga gångar och rum, har Drakarna haft sina tortyrkammare, sina laboratorier. De har experimenterat på människor med sina förmågor, skapat förvridna gestalter – en blandning mellan människa och djur. Halvfärdiga skapelser fastbundna och lämnade till sitt lidande.

 

Utåt sett var Embla alltid lugn och samlad, men hon hade lärt sig att spela – att sätta upp en fasad som fick andra att tro att hon hade kommit över det där. Men sedan trängde plötsligt den överväldigande doften av metall upp i näsborrarna och hon kunde åter känna hur hon halkade runt på det kalla stengolvet i broderns cell, där blodet samlats runt hans kropp. Ögonblickets panik, när strupen klämts ihop och illamåendet skvalpat runt i magen, innan hon insett att Leman fortfarande levde och inte hade kvävts till döds av blod eller av den sorgliga svullna tungstumpen i hans mun.

 

Det kändes som att någonting brast inuti Asralea samtidigt som skriket höjdes ytterligare en ton – hur är det möjligt? – och sedan tystnade. Först var det svårt att avgöra om tystnaden var en lättnad eller bara ytterligare en dimension av obehag. Mörkret inne i gången vibrerade och hennes hjärta började banka frenetiskt. Hon slöt omedvetet handen runt svärdshandaget. Atiline lösgjorde sig från skuggorna. Hon sprang – tycktes klösa sig framåt. Den nakna kroppen var blek och blicken otäckt hetsig och avlägsen.

 

Mei knådade sina händer under bordet. Handflatorna var svettiga. Vid vissa tillfällen, när kvinnan på andra sidan bordet, Yenlie, hade uppmärksamheten på något annat, klämde han ihop dem hårt och försökte att inte knipa ihop ögonen av ansträngningen. Men hur mycket han än försökte kunde han inte tränga in under hennes hud med sina förmågor.

 

Den 28/1 kommer ni hitta mig i Växjö, närmare bestämt på mässan Love of Fantasy, där jag kommer ställa ut och dessutom läsa högt ur Bränt Land!  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *