Mörker runtomkring, min utandningsluft likt moln som lojt bolmar ut, snön är ljus mot pannlampans sken – sulorna knarrar mot marken. Ovanför lyser månen och stjärnorna. Jag är närvarande där och då, inga tankar på någonting annat än vart jag ska sätta fötterna och var någonstans nästa reflex sitter uppsatt på träden. Bakom och framför mig har jag vänner som njuter lika mycket som jag. Som uppskattar magin i skogen en vardagskväll när temperaturen gradvis kryper från minus tio och nedåt i takt med våra steg.

Om det är något jag verkligen tänkte på under årets första vecka så var det att jag behöver ge mig själv en ordentlig läxa. Första veckan bjöd på fyra träningsrundor, tre med NMT och en reflexrunda med kompisarna från NMT. Det blev inte fyra pass för att hetsa så som många gör i början på året, utan för att njuta. Hur häftigt är det inte att vara utomhus och träna när snön ligger djup och du får tänka på varje steg du tar? Hur fånigt kul är det inte att umgås med en grupp likasinnade som helt plötsligt lämnar alla komplicerade vuxentankar bakom sig och sätter igång ett snöbollskrig? Helt magiskt!

Jag önskar verkligen att alla kunde ha så roligt när de tränar som jag har. Samtidigt har en del av mig fortfarande svårt att gå upp helt i det endorfinrus som följer. Någonstans gnager oro för allt möjligt och tankarna drar iväg. Därav läxan jag nu ger mig själv – att öva på att bara få känna mig nöjd, utan att vara rädd för att allt kommer skita sig. Att stanna kvar i känslan av att ha upplevt något som utvecklat mitt liv. En läxa jag kommer behöva ge mig själv många veckor framöver.

Att vara i skogen sätter alltid igång min inspiration och fantasi, särskilt i mörkret. På en reflexrunda är allt runtomkring svart och allt du ser ryms inom pannlampans räckvidd. Vad som helst kan gömma sig där utanför (och i ett huvud med fantasi betyder det verkligen vad som helst). Man känner sig liten inför naturen runtomkring och universum ovanför, kylan är din fiende – men kroppen stretar emot, den tar steg för steg på utmaningen och sinnet vägrar ge sig utan en strid. Och där vinner man ytterligare en upplevelse som triggar kreativiteten och utvecklingen av sig själv.