Januari 2017 började starkt med tre inlägg från en inspirerad person som verkligen kände att hon fått en nystart i livet. Men vad hände sen? Vart tog hon vägen? Vad hände med all inspiration, med framtidsvisioner, träningsglädje och skrivandet på uppföljaren till Bränt Land?
Jo precis som den Oxe jag är (tror egentligen inte alls på horoskop, men liknelsen funkar ändå) böjde jag ner huvudet och satte igång att plöja. Om januari var en månad av visioner har februari varit en oxmånad, där jag helt enkelt börjat göra allt det jag tänkt att jag skulle göra. Framför allt har helgerna ägnats åt mycket skrivande och vad underbart det känns med flow! Jag har medvetet gett mig själv en massa fritid på egen hand – bara jag och min bok. En annan författarkollega tog kontakt och vi har börjat spåna på att åka till bokmässan i oktober och då hoppas jag verkligen att jag kan ta med mig inte bara Bränt Land, utan också Spår av Drakarnas Fjäll! Jag kan avslöja att karaktärerna i uppföljaren kommer att resa långt, både över fysiska avstånd och personlighetsmässigt. Och att den avslutas med en härligt oroväckande twist! Kanske får vi till och med säga hasta la vista till några karaktärer…
I maj kommer jag att köra Tough Viking igen och eftersom jag av min mamma beskyllts för att ha klena förutsättningar (“hur ska du komma uppför den där rampen med dina delikata författarfingrar egentligen?”) och av min bror anklagats för att ha barnhänder, har jag funderat på hur jag ska vända det underläget. Och kommit fram till att svaret är klättring! Så utöver mina heliga måndagar, onsdagar och lördagar med NMT ska jag nu också föra in lite klättring på schemat. Har testat bouldering på Solna klättercenter och det var fruktansvärt kul! Typiskt nog lyckades jag klämma handen i en av våra mer ståtliga instruktörers knäveck förra veckan vid en närkamp och pekfingret har smärtat en del, men i veckan blir det upp på väggen igen! Kul att variera träningen och streta emot nån slags genetisk klenhet, hehe. Aldrig ge upp!
Min bild av mig själv har länge varit att jag är feg, att jag inte vågar vara spontan, men jag har insett att jag är stark när jag är ensam också, kanske till och med starkare – för nu har jag redan passerat ett av de läskigaste stegen man kan ta, att lämna en lång relation. Så fort jag satt i mitt tillfälliga boende, med nycklarna till huset bortlämnade och allt ekonomiskt löst, var det som att livet ryckte och drog i mig. Varför tveka, sa det, bara gör! Påhejad av psykologens mantra i öronen: “Nu ska du bara försöka göra sånt som du själv mår bra av” har jag försökt ta tillvara på de möjligheter som uppenbarar sig. Har bland annat spontanat en veckas träningsresa i mars, som jag åker på själv men med en svensk grupp. När jag berättade för en av mina kollegor att det var en träningsresa jag skulle på utbrast hon “Förstås! Vad skulle du annars göra på en veckas semester än träna?”
Exakt!
Om januari var en månad av visioner och februari en månad av köttande, blir nog mars en av upplevelser! Och den börjar med Harry Potter i London!