I helgen som var spenderade jag lite tid med syskonbarnen då det var kalas för brorsans äldsta dotter som fyllt åtta år. Till min stora glädje har M fastnat för Hayao Miyazakis filmer och mitt uppdrag har blivit att stilla hennes hunger när det vankas presenter. Så blev det också denna födelsedag när hon fick Det levande slottet och Nausicaä från vindarnas dal. Återstår att se om dessa två egna favoriter faller i lika god jord som de tidigare hon fått. En av de viktigaste poängerna för mig med de här filmerna är att de visar upp en annan sagovärld än den klassiska Disney-varianten. Det finns både starka pojkar och flickor i viktiga roller och skönt nog inte den stereotypa indelningen i (aktiva) prinsar och (passiva) prinsessor.

På kalaset provar M på ett par skor hon ärvt från I och konstaterar att de är för stora. Jag skojar lite med henne och säger att hon tydligen inte är Askungen, men tillägger att “då behöver du i alla fall inte gifta dig med en tråkig prins”. Varpå hon utbrister: “Nej, jag tar mycket hellre Harry Potter än en prins!” Såna uttalanden värmer en fasters hjärta. Det var bra mycket trevligare än några veckor innan när M hävdade att Snövit blev kär i och gifte sig med prinsen bara för att han var så snygg. “Tänk om prinsen är jättetråkig?”, frågade jag då, “eller tänkt om Snövit hellre ville bli kysst av en annan tjej?” De stirrade förvånat på mig då, men till slut kröp det fram att hon faktiskt inte var tvungen att gifta sig med prinsen. Alltid något, men jag undrar varje gång – varför har inte de här berättelserna förändrats under åren för att bättre passa dagens medvetenhet?

Såg att det snart kommer en ny filmatisering av Skönheten och Odjuret och tittade med spänning på trailern. Vad tänkte de göra för nytt och intressant med den gamla sagan? Hur skulle de modernisera den? Undrade jag förstås. Kunde de göra en annan variant, där man inte uppmuntrar tjejer att stanna kvar hos ett våldsamt monster och försöka bota honom med tillräckligt mycket av sin kärlek? Ah, besvikelsen – det ser ut som exakt samma historia som förut, men med riktiga skådisar. Suck…

Så starkt är barn präglade av den unkna “prinsen räddar prinsessan”- stereotypen att de till och med glömmer bort att det i den omåttligt populära Frost faktiskt är Anna som räddar sig själv genom att offra sig för Elsa. Den sanna kärleken har äntligen visat sig kunna existera mellan syskon (vilket ju känns bra mycket mer troligt än mellan en prins och prinsessa som aldrig träffats förut). När jag idag satt på jobbet med några av mina förskolebarn och försökte problematisera stereotyperna med Linnea Johanssons material “Super Strong Princess”, hävdade alla barnen att det antingen var Kristoffer, Olof eller till och med busen Hans, som väckte upp Anna igen. Och då har de sett filmen många gånger. Jag blir helt förskräckt. När det äntligen finns lite progressivitet så minns de inte ens det?

Nej, tacka vet jag Miyazakis Nausicaä, Chihiro, Mononoke, Sophie och de andra starka tjejerna i hans filmer. Jag hoppas bara att fler barn idag får se deras äventyr istället för dammiga Disneysagor. Själv får jag försöka fortsätta uppmuntra de jag kan, barnen på jobbet och syskonbarnen. Starka tjejer fortsätter vi att uppfostra i min familj i alla fall, det blev extra tydligt när syrrans nioåring lyfte upp brorsan som väger 80kg på kalaset! Små steg i rätt riktning.