”Hur orkar du egentligen? Jag fattar inte!” säger systerdottern som cyklar bredvid i uppförsbacken. Jag har själv ökat farten på min löpning, pressar uppåt, lätta fötter, små steg, använder armarna, allt det jag lärt mig av träningen. Men det är inte de teknikbitarna jag sen talar om för henne, efter att jag tänkt till lite, utan det är ”det är bara en backe, man ska inte ha så mycket respekt för backar, jag ska upp helt enkelt”. Men det är förstås inte just så enkelt, för bakom den där bristen på respekt ligger många timmars militärträning, många fruktansvärt jobbiga intervaller i alla möjliga backar. Vissa gånger har det tagit emot något enormt, när det känns som man precis ligger med näsan ovanför vattenytan och drar in desperata andetag, fåtalet gånger har man flugit fram, oförskämt pigg av någon anledning man inte fattar själv. Ibland har man behövt att någon lägger en hand på ryggen och knuffar en framåt, ibland har man hjälpt någon annan. För det är precis då som träningen blir ens partner i livet, när den håller dig om ryggen, samtidigt som den pressar dig framåt. Precis så jag tänker mig att ett sunt förhållande fungerar. Man vill hellre att ens kärlek springer bredvid eller lite framför, att den personen hetsar dig att trycka på lite till, men alltid puttar dig framåt om det behövs, än springer hundra meter framför eller har lämnats kvar hundra meter bakom.

De där stunderna när man upplever att man tagit ett steg till, när man kan se på en trappa som ett hinder som ska forceras, en backe som en utmaning att övervinna, en löpning som en chans att vinna över sina egna demoner eller pressa fram mer ur någon bredvid dig, då har du blivit en starkare människa. Då har träningen blivit en livsstil, som vissa så föraktfullt fnyser åt. Många kan inte fatta det för de tränar för yta, utan att inse att träning för djupet är det som håller en kvar i många år. Liksom en relation aldrig håller i längden om man undviker de svåra och utmanande känslorna. Man kan inte utmana en backe på fight om man aldrig känt sig illamående efter en seg och brant stigning, aldrig kliva med lätta steg uppför trappor utan att ha upplevt mjölksyra i benen som man tycker borde spruta åt alla håll genom porerna. Aldrig respektera eller älska någon annan mer än när de fått dig att springa lite snabbare eller längre än du trodde du kunde. Aldrig respektera din egen styrka mer än när du kan hjälpa dig själv eller någon annan att utmana sitt djupare jag.

Det syns antagligen inte, men på bilden längst till höger är jag fruktansvärt trött. Hela det passet kämpade jag i motvind mot mig själv, varenda löpning tog emot, kroppen svarade inte alls, jag fick ta hjälp av pigga träningskamrater som kunde dra mig framåt. Fick känna mig nöjd med att tugga på i ett tempo som i alla fall fick mig från punkt A till punkt B. Det var i onsdags. Men, eftersom jag tog mig igenom det passet kunde jag i lördags på Toughest bära tungt utan problem och ta mig an backarna med rak rygg och kvicka steg. Den där kroppen som var så seg några dagar tidigare är plötsligt ens bästa vän igen!

Men trots allt känns vissa utmaningar för läskiga. Man söker mod att ta steg framåt dit känslan vill gå, tänker att idag är det rätt dag, men fegar ur ändå. Hur gör ni för att hitta mod?