När jag kommer ut till familjens ställe i skärgården är det som att komma hem igen. Trots att det var alldeles för länge sedan sist. Här är jag uppvuxen och levde tills jag var sju år och hela familjen flyttade till “stan”. Det jag då tyckte var ondskans näste.

 

I natten och mörkret här ute kan jag se nyckeln till mycket av min inspiration. Den krispiga kylan omsluter och känslan av att vara den enda personen i världen upptar mig, där jag åker på en liten grusväg med växtlighet runt och över mig. Många fantasier har väckts och historier utformats i den här miljön. Det är inte en slump att Atiline i Bränt Land flyr iväg i mörkret och rör sig genom en värld som är så bekant för mig på många sätt – skogen i natten.

 

Jag har många minnen kopplade till natten och mörkret. Från barndomen – när mamma skjutsade mig till förskolan okristligt tidigt innan hon själv pendlade in till stan – där jag låg på rygg på flakmoppen under en filt och spanade upp på stjärnorna. Till ungdomen Cecilia, som kör hem själv efter någon fest, ensam i natten bortsett från de rådjur som betar fridfullt utmed vägen.

Från barnet som promenerade ut på kvällarna med sin mamma, ut i skogen och mörkret. Vi klättrade ofta upp i älgpasset som låg i närheten och jag lyssnade till nattens spännande ljud – föreställde mig vilka väsen som skulle kunna lura längst inne i skogen. Till tonårens hemfärd bakpå brorsans motorcykel, med håret fladdrande i vinden. När känslan av odödlighet förstärktes av berusningen och stjärnorna åter igen blickade ner på mitt ansikte som var uppvänt mot himlen.

 

Och nu har jag förmånen att kunna förmedla delar av min fascination i skriven form och göra den till en del av mina berättelser.
Känslan är lika magisk fortfarande.

#bräntland #runmarö #inspiration #sommarnatt #barndom