Att veta att man är stark – och tillåta att vara svag

Förra helgen deltog jag i loppet Mental Health Run, vars arrangörer vill synliggöra och minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa. För mig betydde deltagandet nog mer än jag först hade tänkt, när jag hastade från militärträningspasset till starten. Att träna för en god sak kändes extra inspirerande, särskilt som träningen för mig varit som en slags terapi för ångest och nedstämdhet. Idag är jag stark både i kropp och sinne, men så har det inte alltid varit och så är det långt ifrån alla dagar.

Som tonåring tränade jag väldigt sporadiskt och bara med målet att bli smalare och snyggare, för andras skull alltså. Man kan förstå varför det inte blev en regelbunden hobby. Först när jag var 20 och flyttade hemifrån upptäckte jag träningens alla positiva effekter – inte utifrån någon annans perspektiv, utan utifrån mig själv. Besvären med magkatarr och mensvärk, två tillstånd som jag hade haft speciella mediciner för, försvann nästan helt och de långa episoderna av nedstämdhet blev färre och kortare. Hård fysisk träning var det som fick alla tankar att äntligen tystna. Kanske var det lika mycket mental träning, för känslan av att ha en stark kropp som klarar av en massa fysiska utmaningar, den speglar av sig på psyket. Och någonstans slutade jag att leta bekräftelse och såg mig själv för den jag är, hittade ett värde jag tilldelat mig själv och inte sökt av någon annan.

Alla har vi olika demoner att möta och slåss mot, och jag ifrågasätter ofta mitt eget skrivande om mig själv. Men jag har insett att det är viktigt att våga vara öppen med det i livet som inte är de perfekta dagar man visar upp för andra. Det är så lätt att gömma undan det som inte känns bra och försöka in i det sista att visa upp något fint och bekymmersfritt. Och jag tänker att om det finns minst en annan person som kan känna igen sig i det jag delar med mig av så fortsätter jag att berätta.  

2 thoughts on “Att veta att man är stark – och tillåta att vara svag

  1. Tack för en bra o ärlig blogg.
    Allt är inte rosa o underbart hela tiden. Känner igen mig mycket i dig. Vem hade kunna tro det 🙂 så olika men ändå lika.
    Fortsätt skriva, jag fortsätter läsa.
    Tack för inspiritation.
    Kram Tina

    1. Känns jättefint att höra att du känner igen dig i det jag skriver om! Jag tänker att om man kan vara öppen med det som sker i livet och det som man upplevt tidigare kan andra få ut något av det. Tack för dina uppmuntrande ord, det är sånt som gör att jag fortsätter! 🙂 Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *