Snön yr och man närmar sig ytterligare en vinter. Det är obevekligt, aldrig förvånande. Livets gång. Men mitt när man är uppslukad av allting, vardag, arbete, träning, skrivande – kliver en utmanare in och kräver en kommunikativ drabbning. De flesta samtal man har på en daglig basis är små samtal och diskussioner, sällan djupa reflektioner. Man plockar ytligt med teman som egentligen kunnat hålla en uppe hela natten. Skrapar på ytan av vad det är att vara människa, av världens och sin egen personlighets uppbyggnad.
Kan man ta sig tid till ett samtal som inte försvinner i snapchatrymden så fort orden lämnat tangentbordet, har man plötsligt öppnat en gömd värld man nästan glömt bort att man saknat. Men så öppnar någon ens ögon för en stund och tar bort slöjan över medvetandet.
Den senaste veckan har jag fått en intellektuell putt framåt. Jag har diskuterat med andra om vad som ger värde i livet och reflekterat över självständighet, kämparanda och att vara sig själv. Att inte ifrågasätta det unika utan istället leva ut det. Funderat över hur det kommer sig att man kan vara så säker på hur man vill ha det i livet och sedan i nästa andetag gå emot det.
Kul att intervjuas på scen på Picnicon, fick flera väldigt bra frågor från både publik och värd!
Höjdpunkten på den här veckan, som för övrigt innehållit ny input kring min pedagogik på jobbet och otippat djupa samtal om framtid, dejting och erotik, var fantastikmässan Picnicon i Västerås i lördags. Jag deltog i en panel, Fantastik då, nu och i framtiden, med stabila författarkollegor och fick åter möjligheten att stifta bekantskap med de grundpelare som ligger bakom mitt eget skrivande och vilka baktankar jag haft kring ideologi, syfte och värderingar när jag skriver min bokserie. Som förberedelse drog jag fram lite gamla filosofiböcker och slukades genast av den värld jag alltid lockats av så mycket att jag till och med blev gymnasielärare i ämnet. Saknade några ögonblick att undervisa innan jag snöade in på filosofiska teman inom fantastiken.
Så givande att diskutera med likasinnade skribenter!
När jag började min serie böcker en gång i tiden hade jag ett driv att framställa nyanserade karaktärer av båda könen, i en medeltidsinspirerad, men däremot jämlik värld. Pådriven av resultaten i min kandidatuppsats i svenska (tio år sen nu), där jag konstaterade att många karaktärer inom fantasy fortfarande framställdes väldigt stereotypt, insåg jag att min agenda byggde på filosofiska tankar om genus, personlighet och religion. Jag blir därför ofta provocerad när det förs diskussioner om att kvinnliga karaktärer är på ett visst sätt och således påverkar handlingen på ett annat sätt än karaktärer som är män, för de flesta som uttrycker det är inte ens medvetna om att det i sin tur bygger på rotade stereotyper och normer. Varför är många låsta vid att gestalta starka kvinnor i en mansdominerad värld, när det går att tänka sig en inramning där alla karaktärer växer upp utan gränser mellan personlighet och könstillhörighet? Där det är fullt rimligt att män känner känslor och kvinnor agerar, och där det finns större skillnader inom könen än mellan dem? Tror att det här är ett område där det hänt enormt mycket de senaste åren och det glädjer mig verkligen!
Fantastik och filosofi går hand i hand, insåg jag denna vecka mer än på länge. Ungefär som mörk choklad och rödvin 🙂
Spår av Drakarnas fjäll är hos lektör på Författarcentrum just nu och jag inväntar omdöme därifrån samt från testläsare! Sedan väntar en sista omgång redigering innan boksläpp! Pepp pepp!