När jag gick ut högstadiet skulle vi som en sista uppgift skriva ner vad vi trodde att våra klasskamrater skulle syssla sig med när de “blev vuxna”. Jag kommer ihåg att de andra trodde jag skulle arbeta som poet eller filosof när jag blev stor. Och delvis har de ju fått rätt, jag är trots allt utbildad filosofilärare och skriver en hel del poetiska textrader (praktiserande poet är jag dock knappast).

När jag pratade med en vän häromdagen om att skriva poesi började jag fundera på vad lyriken betyder för mig nu. Längre tillbaka i tiden skrev jag mycket poesi, det var ett sätt för mig att bearbeta livets motgångar, men också ett sätt att uttrycka drömmar om en mer tillfredsställande tillvaro. Ungdomens jag brottades med mycket – självhat, ångest, oro, livets meningslöshet och känslan av att aldrig vara tillräcklig bra – och det var kanske inte konstigt att den diktsamling jag samlade ihop till i 20-årsåldern hette “Skrik”. Efter den perioden slutade jag använda dikterna som ett sätt att uttrycka känslor och jag skrev mer sporadiskt. Även om mitt vuxna jag i många fall grubblar över samma saker som det yngre gjorde, kanaliserar jag nog det mer in i det skönlitterära skrivandet istället.

Lyriken spelar dock fortfarande en väldigt stor roll i mina böcker. Poetiska beskrivningar hjälper till att göra miljöbeskrivningar mer levande och känslor mer intima. Dessutom använder jag dikter i olika former som inledning till en stor del av mina kapitel, det kan vara i form av talesätt, rena dikter, profetior eller lösryckta anteckningar. För mig har det varit av stor betydelse att sätta en stämning inför varje kapitel, om det så är med kapitelnamn eller med kortare inledningstexter. Jag ser framför mig att min bok på så sätt blir mer av en upplevelse än bara en läsning. Jag tänkte mig dessutom från början att vissa kapitel skulle inledas med en skiss, men kände inte att mina egna skills var tillräckliga och hade inte budgeten att ta in någon för att göra det.

Nu när mitt liv tagit en riktning jag inte hade tänkt eller förberett kanske behovet av att dikta återkommer, för det vanliga skönlitterära skrivandet går trögt. Förr kanaliserade jag allt jobbigt till text, men nu har det istället stoppats upp helt och hållet. Det är förstås extra jobbigt när inte ens det man älskar mest lockar, men å andra sidan vet jag ju att orden alltid finns där inom räckhåll och att de går att få fatt i igen när motivationen och livslusten återvänder. För det finns fortfarande en historia som måste skrivas – det finns karaktärer som kräver det…