• Magi och läskiga varelser i min bokserie

En av de första riktiga fantasyfilmer jag kom i kontakt med som barn var ”Willow” (1988). Ett småmysigt (och bitvis rätt mörkt) äventyr om ett gäng dvärgar som hjälper ett magiskt spädbarn. Den innehåller faktiskt också en del läskiga varelser, bland annat den som är med på bilden nedan.

I början av filmen jagar ett gäng sådana ”djävulshundar” en äldre kvinna genom skogen, där hon försöker fly med det viktiga barnet som också är ett hot mot den onda drottningen. Medan hundarna skäller otäckt bakom henne försöker hon desperat rädda undan barnet. Den scenen satte spår hos mitt unga jag. Så pass att jag stoppade in liknande varelser i min värld – vidundren. Även om mina vidunder även har ett giftigt bett är varken namnet eller utformningen väldigt originellt, men när det i en Instragramutmaning frågades efter läskiga varelser i min värld tänkte jag först på dem.

Atiline blir i första boken jagad av sådana och dör nästan efter ett kraftigt bett. Dessutom kommer hon i tredje boken stöta på helt vita sådana på Kelta.

Ett annat av mina monster är mörkerbesten, vilken kanske bäst beskrivs som en varulvsliknande varelse. Hög, med raggig päls, vassa klor och ett vargansikte. Väldigt enkelspåriga, likt ett rovdjur bara ute efter mat. De kan dock samlas ihop i flockar och styras av magi, även om det bara är Drakarna som sysslar med sådant. Atiline och Asol har till exempel en spännande strid mot en mörkerbest i frihetskämparnas läger och en av dess klor spelar senare en viktig roll i deras relation.

De flesta monster i min värld är konsekvenser av ett felaktigt användande av magin. Magin är en naturkraft och de människor som har förmågor kan använda dessa krafter för att få olika slags styrkor. Men magin fungerar bara som den ska om den används på ett positivt sätt, i enlighet med naturens hälsa. Man kan till exempel hjälpa grödor att växa eftersom man då bara snabbar på en process som redan satts igång, eller hela skadade personer eftersom det gynnar framtiden. Att försvara sig mot annan magi är också tillåtet.

Men reglerna kring användningen av magin delar folk i två läger och de som kallar sig Drakarna tycker att magin ska få användas utan någon tanke på konsekvenser, även som ett maktmedel gentemot människor utan förmågor. De tycker till exempel det är helt okej att tvinga andra att göra som de vill med magin (och ja, mitt magisystem bygger absolut på tanken om att ta hand om och vårda naturen i vår verklighet och det finns starka kopplingar till mina egna rädslor kring klimatet och framtiden).

Demonerna uppstod efter experiment som Drakarna utsatte andra människor för, där de använde magin för att förvränga och förena deras kroppar med korpar. De svarta riddarna var också ett experiment, för att ge redan starka krigare som sympatiserade med Drakarna ytterligare styrkor genom att ge dem en onaturligt stark kropp och sedan smälta ihop dem med sin rustning.

Mörkerbestarna och vargmännen i sin tur föds fram av naturen som en slags slaggprodukt, när magiker tagit för mycket magi och utnyttjat den på fel sätt.

En mytologisk varelse i mina böcker som jag ändå tror är rätt unik är de som kallas Världens pelare. Yenlie stöter på en sådan i bok två, som mest liknar en stor bergsklump med malm som blodkärl. De är uråldriga varelser som både är rotade i världens kärna och bär upp länder och hav på sina axlar. Dessutom är alla pelare hopkopplade med ett rotsystem. Dör en pelare, går alla länder i närheten under på något sätt och hela systemet blir mer och mer instabilt.

Till sist finns det en varelse under jord som bara flimrat förbi tidigare och som man vet väldigt lite om än så länge. Det ena man som läsare fått reda på är att det är någon slags ledare för Drakarna, som är väldigt intresserad av Neris och dessutom knarkar magi…

Så där, nu har ni fått en liten genomgång av varelserna i min värld. Författaren undrar förstås nyfiket om någon av dem låter som något som ni skulle kunna bli skrämda av i natten? Moahahaha!