Jag sitter på mitt kontor just nu och förbereder en för mig personligen väldigt betydelsefull försändelse. Den ska till en kvinna som en gång i tiden hade väldigt stor effekt på mitt skrivande och minnet av hennes engagemang har hjälpt mig genom åren, särskilt vid de tidpunkter då jag funderat på att helt ge upp författarskapet och nöja mig med ett “vanligt” jobb. Jag signerar min bok och lägger den i paketet andaktsfullt. Adresserar den till Pia, min gamla svensklärare på gymnasiet.

Om jag backar bandet lite kan jag berätta att boken Bränt Land i sin första form kom till som projektarbete när jag gick sista året på gymnasiet. Det känns som igår men mer än tio år har passerat sen dess. Tror inte ens det heter projektarbete längre, men på den tiden innebar det att man ägnade viss tid i veckan i ett helt läsår till ett projekt av något slag. I mitt fall skulle det hänga ihop med samhällsprogrammet jag gick, men det var relativt fria riktlinjer. För att mitt arbete skulle få legitimitet behövdes en extra lärare som kunde borga för att jag faktiskt gjorde något på mitt projekt och där kom Pia in. Inte nog med att hon var med under projektets gång, vi träffades till och med efter jag tagit studenten, fikade och diskuterade min bok. Något som fastnat sedan dess är när hon berättade att hon läst den högt för en bekant för att hon var så positiv!

 

Som svensklärare själv inser jag nu vidden av hennes engagemang. Jag hade nöjet att få undervisa en författarklass för några år sedan i kreativt skrivande eller nåt liknande ämne och det kändes som ett roligt sätt att ge tillbaka lite av det engagemang jag fick på min tid. Har ännu inte träffat gamla elever och coachat dem på fritiden, men hann förhoppningsvis ge några utvecklande skrivtips innan jag slutade som gymnasielärare.
Så när jag nu skickar iväg en färdig bok som mognat och omarbetats under lång tid till Pia, inser jag hur viktiga engagerade lärare är för en tonåring som drömmer om en kreativ framtid och undrar stilla hur många som idag har ork och möjlighet i en så kaotisk skola, att vara en förebild. Jag hoppas verkligen de fortfarande finns – lärarna som lyfter skapande ungdomar och deras egenskaper. Och en annan viktig lärdom: det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar!