Barnets inspiration eller hur jag kom in på fantasybanan, del 1

 

Efter en riktigt betungande vecka utan möjlighet att sitta ner någon längre stund varken på jobbet eller fritiden var det otroligt skönt att krypa upp i soffan i fredags kväll med ett glas rödvin och tänka på något annat än måsten. Tittade på ett klipp med höjdpunkter från inspelningen av sista Hobbit-filmen, riktig skrattfest bitvis, och snubblade sedan vidare till ett klipp om en riktig favorit som barn, filmen Den oändliga historien. Minnen och känslor kring handlingen trängde sig tillbaka och jag började fundera på hur jag egentligen som barn började förälska mig i sagor och fantasyhistorier. Vilka verk formade mig och hur har de påverkat mitt skrivande idag? Intressant att reflektera över.

 

Flera som läst min bok har gett som feedback att den är filmisk – att man kan se bilder framför sig genom beskrivningar och gestaltningar – och det finns en tydlig förklaring till det, för jag har alltid inspirerats av olika filmer. Mina två favoriter som barn var bland annat Willow, en klassisk fantasyfilm med ett gäng dvärgar som hjältar och som sagt, Den oändliga historien. De var båda storslagna, med fantastiska inslag och bitvis ganska mörka (man var tydligen inte så rädd för sånt på 80-talet, det har blivit mer slätstruket nuförtiden). Och i alla fall i Willow finns det ingen brist på starka kvinnor. Blev häromsisten extra glad när jag fick höra att brorsans äldsta dotter älskade Den oändliga historien – den håller än idag tydligen!

 

Från de två filmerna minns jag bland annat de otäcka fyrbenta odjuren i Willow som jagar efter barnmorskan och bebisen i inledningen och förstås den ondskefulla vargen Gmork i Den oändliga historien. Säkert inslag som inspirerat min egen odjursbank!

 

Bruce Springsteen pratade i Skavlan om att hitta sin egen röst, den som utgår från vilket ursprung man har, ens uppväxt och influenser från den. Och där har förstås populärkultur en viktig del som inspirationskälla. Eftersom jag är ett sladdbarn fick jag tidigt bekanta mig med rätt otäcka historier som jag kanske inte hade åldern inne för. I familjen följdes till exempel många thrillerserier och jag lyssnade på Twin Peaks från bakom soffan för att jag inte fick se den (som om inte musik och tal var skrämmande nog) – så människans psyke har alltid intresserat mig.
Det blir åter igen tydligt för mig hur viktigt det är med representation. Om jag inte hade vuxit upp med en viss typ av populärkultur – den med fantastik, mörker och starka och djupa karaktärer av båda kön – hade inte jag skapat det jag nu skapar. Och min unika röst kan i sin tur ge effekt på de som läser nu, särskilt unga tjejer och killar. Sen börjar det om igen och nya röster växer fram. Unika röster.