Hissen

Jag skyndade ut ur lägenheten, låste. Skramlet från nycklarna var skarpt i mina morgontrötta öron. Vände mig om och tryckte på knappen till hissen. Stampade otåligt med ena foten. Knappen lyste upp men slocknade genast igen. Pep till men tystnade. Jag tryckte igen. Biip. Ytterligare en gång. Biip. Jag slog till slut till den. 

 Grannen bredvid klev ut ur sin lägenhet, som vanligt klädd i cykelkläder och hjälm. Jag fascinerades alltid över hans massiva lårmuskler.

 ”Hej hej”, sa jag med ett leende som inte alls avspeglade mina inre känslor.

 ”God morgon!” kom det hurtiga svaret.

 ”Den står still igen”, sa jag.

 ”Ah, okej. Jag ska försöka hinna ringa.”

 ”Vad bra. Vi ses!”

 Jag skyndade mig före nerför trappan.

 Om jag springer hinner jag till bussen.

***

När jag kom hem på kvällen stod hissen fortfarande still. Två matkassar och åtta våningar kändes, vältränade ben till trots, som ett otroligt frustrerande företag. Men upp måste jag, så det var bara att ta sig an utmaningen. När jag kom till våning två hördes viskningar på våningsplanet ovanför. Sedan lät det som om hissdörren öppnades.

 Funkar den?

 Samtidigt som jag tog de sista stegen upp mot tredje våningen stängdes hissen. I alla fall lät det så. Jag ställde ifrån mig kassarna, men när jag tryckte på knappen reagerade den inte nu heller. Ett mummel hördes innanför dörren. Jag lade örat mot metallen. Det lät nästan som ett mänskligt ljud, men skulle lika gärna kunna vara ventilationen.

 Hörde jag verkligen att den stängdes?

 Jag tryckte en gång till på knappen, bara för sakens skull, men hissen var död. Det var bara att gå ut i trapphuset och plocka upp kassarna igen.

***

Morgonen efter skulle jag till ett tidigt möte och provade knappen en enda gång innan jag skyndade mig ut i trapphuset. Fötterna rörde sig snabbt nedför.

 Jag borde egentligen alltid gå i trapporna. Extra träning.

 När jag kom ner på bottenvåningen möttes jag av en överraskande syn. Två kvinnliga poliser befann sig där, en stod vid brevlådorna och en annan ledde iväg min närmsta granne. Han hade tappat cykelhjälmen på golvet. 

 Jag tvärstannade.

 ”Vi behöver mer folk här. Vi måste spärra av hela trapphuset på en gång och få upp ett skynke för hissen”, sa polisen vid brevlådorna i sin mobil.

 Vad i hela …

 Jag tittade in i hissen.

 ”Vad i helvete?”

  Så mycket blod. Stänk på väggarna. En stor pöl på golvet. Kroppsdelarna från en människa låg i en hög i ena hörnet, ett par militärkängor stack ut. Trots att illamåendet trängde upp i strupen kunde jag inte låta bli att ta ett steg närmare. Kunde inte sluta titta.

 ”Titta inte! Kom.” 

 Jag hade inte märkt att en tredje polis stod bredvid och rullade ut avspärrningsband. Jag fick för ett ögonblick för mig att det var honom jag dejtade för runt ett år sedan. Han som dumpade mig helt oväntat. Men sedan såg jag att den här mannen var något mörkare i håret och inte riktigt lika lång. Lika snygg dock.

 Han lade en hand på min axel. Jag tvingade mig att vända mig mot honom och bort från hissen.  Jag började darra i hela kroppen, benen kändes som de knappt kunde bära mig längre. För att på något sätt få tillbaka kontrollen över mig själv fäste jag blicken på hans namnskylt. Johan Lindbäck.

 ”Vad har hänt med kuf …?” viskade jag.

 ”Varför tror du det är herr Ohlsson?”

Sa jag hans namn? 

 ”Jag känner igen hans kängor.”

 Johan ledde mig mot entrédörren och stannade sedan till. Jag klamrade fast vid hans armar med händerna, men han sa inget om det.

 ”Den där jäkla hissen”, sa jag, som för att skylla på något.

 ”Vad menar du?”

 ”Den har som ett eget liv, eller jag menar, den har varit jättekonstig den här veckan. Stått still, menar jag. Men när jag var på väg uppför trapporna igår trodde jag att den öppnade sig på våning tre. Jag tyckte jag hörde det alltså. Just det, det är ju Ohlssons våning.”

 Jag hörde att jag babblade, men kunde samtidigt inte stoppa mig själv.

 ”Du tyckte du hörde hissdörren öppnas? Stängdes den?”

 ”Ja och när jag kom upp dit så var den död som tidigare. Jag tyckte jag hörde ljud inifrån hissen, men det lät för lågt för att vara en människa. Jag menar, om han varit där inne borde han ha skrikit väl? Eller hur?”

 ”Om han hade skrikit på hjälp hade du hört det, jag lovar”, sa Johan.

 ”Tror du han var där inne när jag stod utanför?”

 ”Det är för tidigt att säga. Din granne sa att det här är andra dagen hissen står still.”

 ”Ja, det kan stämma.”

 Hade jag stått utanför dörren medan Ohlsson blev mördad och styckad av någon som lyckats stoppa hissen? Eller vad fan var det frågan om? 

 ”Jag hör av mig, Johanna”, sa Johan.

Det var inte förrän några timmar senare, när jag klarat av mötet på jobbet, som jag bröt ihop. Grät och grät tills jag somnade av utmattning i vilorummet.

***

Kufen var död. Ohlsson på våning tre. En övervintrad militär som blivit en besatt samlare och prepper på äldre dagar. Trots att han sett sliten ut den senaste tiden och inte lika tränad och tuff som tidigare, borde ingen ha kunnat ta livet av honom så lätt. Dessutom mitt på dagen i ett hus fullt med människor som kom och gick.

 Jäkligt obehagligt var det. Det var ofta poliser på plats dagarna efteråt och de hävdade att vi andra inte behövde vara oroliga, så saker och ting gick tillbaka till det normala.

***

De hade missat lite blod i taket. Jag tryckte på åttan och det kändes som att knappen var kladdig. Men jag inbillade mig bara. 

 Kommer det någonsin att kännas rent här inne igen? Går det verkligen att tvätta bort resterna av ett liv?

 Hissen fungerade som vanligt efter att polisen undersökt den och den städats ren. Eller nästan ren. Ibland stannade den helt igen, ibland öppnades dörrarna på mitt våningsplan fast jag inte tryckt på knappen. Många gånger undvek jag att använda den, när minnet av allt blod påminde mig om vad som hänt och hissen kändes som en cell. En sarkofag. 

***

När jag satte in nyckeln i överlåset slocknade belysningen i trapphuset. Hissdörren stod fortfarande öppen bakom ryggen och kastade en ljuskägla över golvet. Jag viftade med ena armen, men rörelsesensorn i taket reagerade först inte. Lamporna blinkade till och jag skyndade mig att vrida om nyckeln medan jag kunde se ordentligt. Ljuset tändes och släcktes om vartannat.

 Metallplattan runt mitt överlås speglade insidan av hissen. 

 En gestalt stod där. En mörk storväxt figur i hängande klädslamsor. Den rörde sig ryckigt ut ur hissen. De släpande stegen krasade bland gruset grannarna dragit in med sina barnvagnar. Den sträckte ut armen mot mig.

 Jag tittade ner. Knippan rasslade när jag tryckte in nyckeln i underlåset. Vred runt snabbare än någonsin förut. Tittade upp igen på metallplattan. Gestalten syntes inte längre, men nu var hela plattan svart. Hesa andetag värmde min nacke.

 Jag drog ut nyckeln, tryckte ner handtaget och kastade mig in i lägenheten. Slängde igen dörren direkt bakom ryggen. Låste.

Lutade händerna mot dörren, så andfådd att jag höll på att svimma. Böjde ner huvudet mot golvet. 

 Vad i helvete?

 Reste mig sakta upp och satte ögat mot titthålet. Lamporna blinkade fortfarande. Men gestalten var borta.

Efter den dagen slutade jag använda hissen.

***

Jag vaknade till. Vände sida och var på väg att slumra till. Utanför ytterdörren hörde jag ljudet hissen gjorde när den öppnade sina dörrar på våningsplanet. Våning åtta, sa kvinnorösten i högtalaren. Några sekunder passerade, men dörrarna stängdes inte där ute.

 Det fanns en låst dörr mellan mig och hissen, men det var som att en kraft trängde igenom ändå. En närvaro fyllde långsamt upp luften i hallen, likt brandrök som smög sig in genom springorna. Jag satte mig upp i sängen, höll upp täcket mot ansiktet och stirrade mot hallen, väntade mig att något skulle komma runt hörnet. Ett väsen, en främmande kraft som var del av en större ondskefull värld som jag inte kände till. Som ingen kände till. En värld som låg vid sidan av vår och som plötsligt förstått hur den skulle invadera oss. Hur den skulle ta livet av oss en efter en.

 Var kommer alla de här tankarna ifrån? Och varför står jag här i hallen?

 Jag stirrade på dörren. Försökte bli kvitt bilden av att något var på väg att ta sig in. Men trots att jag befann mig i samma lägenhet som jag känt mig så trygg och skyddad i, varje dag i sex års tid, litade jag inte längre på att väggar och lås kunde hålla mig säker.

 Kan inte den där jävla hissdörren bara gå igen!

 Jag närmade mig dörren med hasande steg. Min nakna kropp var kall, så kall att lederna stelnat till. Jag ryckte till mig den långa koftan som hängde under hatthyllan, svepte den om mig. Höll armarna kvar korsade över magen. Korsade, skyddande.

 Titthålet drog i mig. Pockade på uppmärksamhet. Vad var det som hände där ute egentligen? Jag satte ena ögat mot hålet. 

 Lamporna utanför lyste. Hissdörren stod öppen men innanför var det helt mörkt. Kolsvart. Den tydliga gränsen mellan mörker och ljus var onaturligt skarp. Jag började darra, huden knottrade sig. Isande kall. Jag hann tänka en naiv lättad tanke om att det inte fanns något där ute, när skuggorna i hissen rörde sig. 

 En stor skepnad kastade sig mot min dörr. Jag skrek och ryggade bort från dörren så snabbt att jag föll baklänges. Satte mig hårt på golvet. Drog upp knäna och slog armarna runt dem. Grät som ett litet barn.

 Gestalten bankade på dörren några gånger. Det följdes av tystnad. Ett svagt metalliskt ljud. Vad var det?

 Skyddet för överlåset rörde sig åt sidan, fastän det satt innanför dörren, som av någon magisk kraft. Genom nyckelhålet kom ett ljud. Det var ingen mänsklig röst, inte heller något djuriskt ljud. Det var som en suck från det djupaste av avgrunder, ett muller som av underjordiska floder, något gutturalt. Som om en varelse lika stor som ett hus försökte tala med mig på sitt utomjordiska språk. Det var som ett förvrängt, plågat skrik från en döende värld.

 ”Sluta!”

 Jag tryckte händerna över öronen och vaggade fram och tillbaka. 

När morgonen kom vaknade jag hoprullad som en boll på mattan i hallen. 

***

Jag stirrade på dörren. Utanför hade mörkret fallit och jag hade just börjat dricka te ur min stora kopp framför teven. Ljudet från ringklockan avbröt mitt grubblande över det som hänt i hallen för några dagar sedan och jag andades lättat ut. Hade jag drömt, gått i sömnen? Eller mött ett väsen från en annan dimension, med bara min fjuttiga ytterdörr som skydd?

   Jag hade väntat på det här, på att Johan skulle komma. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och stängde av.

 ”Johanna? Är du hemma? Det är jag.”

 Han knackade på dörren igen. 

 ”Jag måste få prata med dig. Snälla …”

 Jag reste sakta på mig, gick fram och tittade i hålet. Och visst var det polisen. Den attraktiva polisen som frågat mig om kufen. Han kom för att trösta mig. För att berätta om mordet.

 Jag vred om låset och öppnade dörren. Johan hade inte sin uniform på sig, bara jeans, en svart jacka och gympaskor. Det bruna håret var rufsigt och huden under ögonen mörk, men jag tyckte ändå han var otroligt tilldragande. När han såg mig log han stort.

 ”Hej”, sa han och satte ena handen mot dörrposten.

 ”Hej”, sa jag. ”Jag visste att du skulle komma.”

 Han harklade sig. Lutade sig lite närmare. Jag fastnade med blicken på hans läppar.

 ”Alltså det där som hände. I hissen. Jag har tänkt en massa på det. Och på dig. Får jag komma in?”

 Jag släppte in honom. Tanken på att kunna prata med någon om hissen övertygade mig. Eller så var det attraktionen till honom jag kände, en underlig omedelbar lust. 

 En stund senare satt han i min soffa, med en kopp te i händerna. Han skruvade den hit och dit, tittade ner i vätskan. Tog en försiktig klunk. Hans vita t-shirt satt tätt mot kroppen och jag fastnade orimligt länge i tanken på hur huden där under skulle kännas mot fingrarna.

 ”Du skulle berätta något,” sa jag med en röst som börjat bli hes.

 Han ställde ner koppen på bordet.

 ”Ja alltså … något var väldigt konstigt med hur din granne dog. Vi har inte kunnat fastställa dödsorsaken. Och det första du sa när jag pratade med dig var att hissen betett sig konstigt, som om den nästan var levande. Jag har inte kunnat släppa tanken på att något onaturligt hände där inne.”

 ”Jag tror …” , började jag, men hejdade mig sedan. Skulle han tro att jag var galen nu? ”… att något är väldigt fel med hissen. Jag såg en gestalt i den …”

 ”Du tycker inte jag är knäpp!” 

 Han log och tog tag i mina händer. Det var oväntat att han närmat sig så snabbt och min första reaktion var att dra tillbaka mina egna händer. Men jag lät mig svepas med på det lugn han utstrålade och klamrade mig fast istället. Kanske skulle jag kunna berätta allt för honom?

 ”Jag kan ju inte säga till mina kollegor vad jag tror, men för dig känns det som jag kan berätta allt”, sa han.

 Jag hade nog inte riktigt förstått hur hårt jag hållit mig själv i schack den senaste tiden, men i och med hans ord föll en del av mina inre skyddsmurar. Det var väldigt olikt mig att gå så fort fram, men jag lutade mig in mot honom och satte mina läppar mot hans. När han besvarade min kyss sköt en omedelbar stöt av lust iväg genom min kropp och det som börjat trevande övergick snabbt i en intensiv omfamning.

 Han tryckte ner mig i soffan, la sig över mig och kysste min hals, samtidigt som han ryckte och slet i mina kläder. Att vara naken med honom kändes helt naturligt och det var som att han redan visste precis allt som jag tyckte var skönt på ett sätt som ingen annan någonsin varit i närheten av. Det var som att ligga med sig själv.

 Framåt småtimmarna, när vi legat svettiga och utmattade i varandras famnar en stund, somnade jag. 

När jag vaknade till igen var vi bara jag.

***

Jag tittade ut genom titthålet för att följa Johan med blicken när han skulle gå ut i trapphuset. Ville inte riktigt släppa honom. Såg hur hissdörren öppnade sig och att han istället för att hasta iväg tog några steg mot den.

 Nej! Vad gör du?! Inte in dit!

 Utan att tänka mer slet jag upp dörren. Johan hade klivit in i hissen och vände sig just om. Han log mot mig, samtidigt som speglarna där inne blev helt svarta. Eller inte helt svarta, för jag såg skuggor där bakom som rörde på sig. Gestalter som trängdes med varandra.

 Jag kastade mig in i hissen och Johan fångade upp mig i sin famn. Han skrattade till och tryckte sina läppar mot mina. Jag ville så gärna svepas med, men i ögonvrån såg jag hur mörkret i speglarna sträckte sig efter honom. Hårda tentakler med vassa klor slingrade sig om hans armar och ben, slet honom ifrån mig och lyfte upp honom mot taket. Han skrek till när klorna sjönk ner i hans hud.

 ”Nej! Johan!”

 Jag försökte hålla fast i honom, försökte med all kraft i mina starka armar. Hans blick, hans skrik, mitt skrik. Paniken i min kropp. Blodet som vällde ut ur såren. En tentakel sköt plötsligt in i hans rygg och trängde ut genom magen. En kaskad av blod och inälvor vällde ut och över mig. Jag famlade efter hans utsträckta händer, men fingrarna gled utmed hans blodiga hud. 

 Han drogs in i spegeln och jag kunde inget annat göra än att skrika förtvivlat. Famlade efter honom, men mötte bara hårt glas som inte reflekterade något annat än mig. En gestalt vars ögonvitor lyste bland allt det röda. Jag såg ut som en vansinnig. Efter Johan fanns inte längre några andra spår än hans blod utspillt i hissen och på mig.

***

Jag vaknade på hallmattan igen.

 Jag hade på något sätt kravlat in i min egen lägenhet och låst dörren efter mig. Men blodet jag varit täckt av var borta. Inte ett spår fanns på mattan eller på kläderna. Jag stirrade ett par ögonblick på händerna, studerade naglarna, men såg inte ett enda litet blodstänk.

 När tankarna kom ifatt skyndade jag mig upp och fram till titthålet. Hissdörren stod öppen, men innanför syntes varken blod eller något annat från nattens händelser. Jag väntade en stund innan jag låste upp och gick ut.

 Med tvekande steg tog jag mig in i hissen, lade handflatorna mot spegeln. Den känsla jag fått den där natten när gestalten pratat med mig genom nyckelhålet var helt borta. 

 Johan, var är du?

 Jag hade offrat en del av mig själv där inne. Och nu var dörren mellan dimensionerna stängd. Hissen bara en vanlig hiss igen. Som om världen bakom spegeln nöjt sig med offret.

 Medan jag stod där med händerna mot spegeln hörde jag hur grannen kom ut ur sin lägenhet. Jag tvingade mig att kliva ut ur hissen. Måste se otroligt konstigt ut att jag kom yrvaken därifrån, iklädd endast en kofta. Grannen tittade frågande på mig.

 ”Allt bra?” 

 ”Jo jo, jag hade tänkt gå ner och köpa bröd på bageriet, men glömde plånboken”, sa jag och låtsades inte om att jag knappt hade några kläder på mig.

 Grannen släppte mig inte med blicken. Han såg orolig ut.

 ”Förresten, en av poliserna som var där nere med dig och mig precis när ni hittat Ohlsson kom förbi igår kväll. Han berättade att de inte har nån misstänkt eller så”, sa jag och hoppades avleda grannens funderingar.

 ”Jo, men det var väl bara två poliser där vad jag minns, två kvinnor. Ingen man”, sa han.

 Jag stirrade på honom.

 Ingen man?