Spelad (o)verklighet

Barnets inspiration eller hur jag kom in på fantasybanan, del 2

 

Jag minns tydligt när min bror satt och spelade Super Mario på sitt Nintendo 8-bitar, på den tiden när vi bodde kvar i skärgården. Från tidig ålder observerade jag över axeln på honom. När familjen sen bytte till Super Nintendo, då var jag i rätt ålder (typ) för att börja spela själv och ett av de första spel jag blev kär i var Zelda – A link to the past, där man spelade en alvliknande person som för mig lika gärna hade kunnat vara en flicka som en pojke. Hjälten i spelet utforskade, hittade skatter och stred mot svåra fiender, allt för att rädda sin värld. Som ett barn med livlig fantasi och intresse för fantasy och sagor, fungerade de öppna spelmiljöerna som en traktorstråle som sög in mig i dess nästintill oändliga möjligheter.

img_20161002_215650_processed

Jag kunde sitta i timmar och försvinna in helt i den världen. Och för mig var det många gånger en slags terapi med tv-spel, ännu mer så efter att vi flyttade till fastlandet. När jag gick i andra klass kom, insåg jag först som vuxen, min första kontakt med panikångesten. Många olika händelser ledde fram till det, bland annat att jag blev retad för att jag kom från landet, och det mynnade ut i att jag inte klarade av att gå till skolan utan att någon av mina föräldrar var med, eller något av mina äldre syskon. Många dagar fick jag attacker på väg till skolan och vi fick vända hem igen. Men med hjälp av psykolog och framför allt en speciallärare (en fantastisk dam, vad skulle hänt utan henne undrar jag?) blev situationen bättre till slut. Som “belöning” fick jag en Sega-konsoll av päronen, men det var nog framför allt införskaffandet av en PC till familjen som fick mig att spela mer och mer. Och vilket spel lockade då mest? Inte otippat kanske ett fantasyspel som hette Heroes of Might and Magic, där man letade runt i världen efter skatter och föremål och byggde upp sin egen armé av allehanda magiska väsen.

 

Så, i filmväg sökte jag hjältar och monster, och även i spelen tydligen. Det som lockade så mycket med tv-spelen för mig var säkert känslan av kontroll, samtidigt som hela konceptet med det visuella, med musiken och utforskandet, passade mig perfekt. Att drömma sig bort till andra världar har alltid varit viktigt för mig. Som vuxen är spelandet fortfarande något av det enda, utöver träning (och eventuell annan fysisk aktivitet…), som kan få mig att helt koppla bort mina malande tankar. Och världsskapandet i spel inspirerar förstås också en världsbyggare som mig själv!

 

Vad gör ni andra när ni vill drömma er bort?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *