Så kläcks en författare

När man har en annorlunda världsbild, del två

Om man vid tillfälle går och pratar med någon professionell kan man komma till många intressanta insikter. Till exempel varför man har blivit författare. I mitt fall handlar det om att jag är ett sladdbarn som fått växa upp väldigt snabbt och tidigt varit närvarande i vuxnas samtal och upplevelser. Jag har både blivit bortskämd (fyra vuxna som tagit hand om mig istället för två) men också härdad efter att ha hängt med på ett hörn på alla möjliga saker, många gånger ofrivilligt. För att hantera och distansera mig från vuxna spörsmål utvecklade jag min fantasi och drömde mig bort. Realism var ju alltför tungt, så istället sa jag hej till fantasy! Där fanns ju alla möjligheter till fantastiska miljöer, äventyr och förströelse, vilket förstås var trevligare än vuxenlivets fasor, hehe.

När man står lite utanför en gemenskap blir man lätt en observatör och fäster sig vid människors sätt, deras kroppsspråk, ansiktsuttryck och sätt att bete sig i olika situationer. Det är kanske också därför jag utgår mycket från karaktärerna när jag skriver – det är en av de viktigaste komponenterna i en fantastikroman enligt mig. Sen har naturromantikern i mig följt med från min uppväxt i skärgården, vilket avspeglar sig i miljöerna jag bygger upp. Och så blev jag nog som sladdis utsatt för mycket läskig film och vuxenserier tidigt vilket gett mig en förkärlek för det mörka och otäcka.

En viktig aspekt för mig i skrivandet är den inre styrka människor kan utveckla och lite extra har mitt hjärta bankat för att mejsla fram karaktärer som också råkar vara kvinnor och som äger styrka, självständighet och en central plats i handlingen. Varför vänta på en man när man kan rädda sig själv?

I bok två i min serie, som heter Spår av Drakarnas fjäll (systerdotter I gjorde ljudeffekt när jag talade om titeln, hon tyckte den var så dramatisk, haha) kommer ni läsare att få möta flera karaktärer med inre och yttre styrka, både män och kvinnor, några nya, några gamla. Jag har insett så här mot slutet av handlingen, att vissa inte kommer överleva… Och om det inte känns i magen hos läsaren (och mig för den delen) när det händer, då har jag inte gjort mitt jobb.

Hoppas att jag ska vara långt gången med uppföljaren till bokmässan i oktober (helst helt klar förstås, men allt arbete runtomkring tar ju tid), då vi är ett gäng som delar monter i fantastikgränden! Ska bli otroligt spännande (och tomt i plånboken)! Försöker just nu kämpa mig igenom en motigare period, där alla trådar ska fogas samman i bokens sista fem-sex kapitel och jag ibland känner mig otroligt förvirrad och omotiverad. Men snart så ska det väl ändå lossna? Tills dess, lite nytt från uppföljaren:
En livlös, sönderslagen kropp där nere. Hon sträckte fortfarande ut handen, som om hon kunnat lyfta upp vännen från döden, vrida tillbaka tiden. Världen blev ett töcken bakom tårarna. Magen drog ihop sig och stötte surt maginnehåll uppåt i strupen. Hon tryckte handen mot munnen. Jag förlåter dig. Jag förlåter dig om du bara kommer tillbaka igen.

 

Jag är tom och kall

övergiven och förkastad

Jag är en stad av damm

och raserade murar

Gator utan fotsteg

hus utan röster

Jag är intagen och belägrad

 

Nej, jag är en uppbyggd här

en bepansrad riddare

din like och överman

En rebell i ett erövrat land

Jag är en kvinna

aldrig mer en flicka

aldrig mer en uppbruten port

 

Jag är en härskare

över alla mina fält och träd

över all stenig mark

 

Det är jag som styr detta land

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *