Om skrivandet inte var livet

Och lite om bokmässan förstås

Alla är vi olika och det är fantastiskt! Vissa skaffar sig perspektiv på en gång, men för sådana som mig tar det tid. Så har det varit med bokmässan. Det har dröjt några veckor för mig att ens börja nysta i vad fan jag egentligen gjorde där nere… Och vad det betydde för mig som författare och egenutgivare. För trots att man åker med det främsta syftet att nå fram till nya läsare och få nöjet till djupa diskussioner om bokens teman, karaktärer och särdrag, fastnar man i tankar som, var det värt det? Ekonomiskt? Marknadsföringsmässigt? Utvecklingsmässigt? Och oavsett vad man intalar sig, funderar man på hur mycket man sålt – dessutom, hur skulle man kunna nå ut till fler?

Problemen med att tänka på försäljning blir väldigt tydliga när man funderar på varför man skriver. Ibland hamnar jag i svackor och kommer inte alls på varför, men sedan inser jag att det aldrig varit ett val. För mig har det aldrig handlat om att skriva för att någon ska köpa. Orden, pennan, tangenterna – de har alltid funnits där för mig och utan dem finns det ingen Cecilia kvar. Hade jag inte haft skrivandet hade det inte blivit någonting av mig, tror jag.

Att skriva är för mig att göra tillvaron begriplig, att samla alla trådar som spretar hit och dit. Filosofi, livet, meningen med allting. Komma till ro i och bearbeta alla stora frågor. Söka något när motivationen till allt haltar. Trots att man vill lägga sig i fosterställning inför livet finns alltid pennan att tillgå. Den rör sig på egen hand, trotsar för att skapa betydelse och ro. Plöjer genom sinnets vindlande labyrinter.

För vad skulle egentligen vara kvar om författaren försvann? Ett skal utan inälvor. En hyfsat vältränad person. En hyfsad förskollärare. Med hyfsat gröna fingrar. En hyfsad tänkare. Ett mediokert exemplar av människa. Jag var rätt duktig i skolan, men inte briljant på något. Jag kunde ha blivit allt möjligt antar jag, men det fanns inget som lockade. Bara skrivandet. Jag ville berätta historier, fly undan i fantasin och hitta riktning i meningslösheten. Hitta en högre mening när alla andra perspektiv föll ifrån. Leva tusen olika liv.

Det var fantastiskt roligt på bokmässan att prata med folk som läser fantastik och som är genuint intresserade av den litteratur som nu kommer ut från svenska författare. Och att jämföra processer, erfarenheter och utmaningar med de andra författarna där. Känna gemenskapen i kreativiteten! Och stoltsera med det man faktiskt slitit något otroligt med att ens få ut! Hålla i produkten av många timmars glädje och panndunk i väggen och visa för världen vad man åstadkommit.

Tankarna om bokmässan fortsätter nog att spritta runt länge till, men nu är det tillbaka till hårt arbete vid skrivbordet för att få klart Spår av Drakarnas fjäll. Slit!

Psst. Man kommer möta några nya karaktärer i nästa bok som har stor inverkan på handlingen. En av dem föreställde jag mig så här för mer än tio år sen. Är det Jesus? Nej, mer troligt en Aragorn med lite mer djup. Liksom många andra en riktigt intressant person att dyka ner i och ge tusen olika lager. För en karaktär är så mycket mer än en bild på ett papper, det är ett känsloliv, det är erfarenheter. Kött och hud. Önskningar och besvikelser.

Här får ni lite från Spår av Drakarnas fjäll, hoppas ni håller ut ett tag till 🙂

När han vaknade till låg han halvvägs ut i förmaket, och det var som att tusen och åter tusen insekter kravlade över huden. Armarna glödde, gångar grävdes i huden och slöts till ljusa märken, ytterligare tillskott både till de ärr han själv orsakat och de som tidigare syner kompenserat med. Den här gången klättrade såren upp på armarna, axlarna och sände tentakler ner över bröstkorg och rygg.

 

 

 

För vad är en hand värd

Som inte strider

En själ som inte kämpar

Mot livets bepansrade här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *