Inställningen är allt

Ett brev till mig själv

“Hej Cecilia, det här är du själv som skriver… Jag hoppas du inte har förändrats alltför mycket…”

När man ska packa ihop och flytta vidare i livet kan det hända att man hittar intressanta godbitar i den hemska uppsjö av pryttlar man samlat på sig. Till exempel ett brev jag skrivit till mig själv i framtiden, författat år 2003 när jag var arton år gammal. Förslutet och sparat, väntandes. “Öppnas 2015” stod det på kuvertet. Missade deadline lite, men bättre sent än aldrig tänkte jag när jag bröt förseglingen i helgen som var.

Både skratt och tårar när jag mötte mitt tonårsjag, så fullt av både mognad och ytlighet i kombination. “Just nu är jag i en vändpunkt i mitt liv och jag är ofta rädd. Jag har beslutat mig för att skriva en fantasyroman som projektarbete”. Tillbaka till starten, precis i det skede Bränt Land började bli till. Fylld av osäkerhet men med en vilja att skapa något ur mitt skrivintresse och min inspiration. Dessutom en envishet att våga skriva fantastik när de flesta inte kunde erkänna att de läste sånt och nörd var ett skällsord.

Mycket har hänt sedan jag skrev det där brevet, år av erfarenheter har lagts till. Det hade kunnat sluta där, med en idé till en bok som aldrig blev klar, med en bok som lades i en låda och aldrig togs fram igen. Men hoppet har levt kvar och trots att jag har gått igenom perioder när jag varit på väg att ge upp skrivandet helt och hållet kan jag numera hålla Bränt Land i min hand som en riktigt bok. Jag har blivit nedtryckt av refuseringar men upplyft av positiva omdömen från läsare. Jag har stretat vidare. Arbetat om och vidare. Aldrig ge upp! Eller som en viss tränare brukar säga på NMT, “det finns inget som heter jag kan inte!”.

“Jag hoppas också att… du som läser det här har lämnat självföraktet, hatet, sorgen bakom dig”. “Jag hoppas att jag lever år 2015. För världen känns så stor ibland och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kommer den känslan någonsin att försvinna?”

Jag vill trösta mitt förflutna jag med att nej, den känslan kommer nog aldrig att försvinna, men det är okej. Livet är läskigt och skitjobbigt, och man är svag och nedbruten många dagar, men jag har blivit mycket mer tillåtande mot mig själv. Man kan inte lämna alla upplevelser bakom sig, men man kan syna dem och låta dem vara en del av det som är unikt med en själv. Inställningen är allt.

Som en annan fin sak jag hittade i flyttbestyren:  

 

Kanske är det ett bokmärke, jag vet inte, men det passar väl bra för en kort och lätt tjej som minsann lyfter tunga människor på sina axlar? Hehe.

 

“Framför allt hoppas jag att jag har kvar fantasin”. Jadå Cecilia, du behöver inte oroa dig…

 

 

 

 

På lördag bär det av till Växjö och mässan Love of Fantasy. Där ska jag läsa högt ur Bränt Land på temat kärlek. Superspännande!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *