Göra upp med det förflutna

Vid vissa tillfällen när man ska ta sig för något komplicerat, något som utmanar psyket eller kroppen, kan det kännas långt värre än det egentligen behöver göra. Framför allt i förväg. Och många gånger beror det på något som hänt tidigare i livet som satt spår. Som sitter där som en tagg under foten eller en olustighetskänsla i magen. Få saker är lika tillfredsställande som när man ställer sig bredbent inför rädslorna, som verkligen väller upp, ser dem i ögonen och sedan väljer att utmana dem. När man inser att man är en annan människa nu, en som vågar, en som växt, en som inte är slav under dåliga minnen.

I somras sprang jag ett lopp på den skärgårdsö där jag är uppvuxen och fortfarande har landställe på. Runmarölunken har det kallats i många år, ända sedan jag var liten och nu hade man utökat till distansen 21 km. Kändes som ett bra semesterlopp, rätt långt för mig som inte är så van vid sådana distanser (kör mest korta intervaller), men å andra sidan såg jag det mest som ett trevligt lopp i vacker miljö och med familjen nära inpå. I bakhuvudet hägrade dock en upplevelse från när jag var, säg runt sex år kanske och det enda tillfället tidigare jag sprungit på ön – och inför loppet var jag orimligt ångestfylld (några veckor tidigare hade jag ju tagit mig 30 km så 20 borde inte vara omöjligt förstås). När jag var liten fick jag alltså för mig att springa barnversionen av Runmarölunken och misslyckades helt. Jag hade fått höra av kompisar att banan var mycket kortare än den egentligen var, insåg mitt i loppet att jag knappt orkade ta mig i mål och blev uppletad av en funktionär som undrade vart fan jag tagit vägen. Skammen var total och där uppstod så en tagg under huden som gnagt sedan dess. Som säkert varit en bidragande faktor till att jag varit rädd att misslyckas framför andra och på grund av det undvikit vissa fysiskt krävande situationer som barn och tonåring. Att i sommar springa runt hela ön på starka ben påminde mig om att jag inte längre är det där barnet, som bryr sig så mycket om vad andra tycker, utan en vuxen som utmanar sig för sin egen skull. Och så har man då dragit ut den där taggen och kastat bort den för alltid.

En liknande upplevelse fick jag i helgen som var, på NMT:s träningsresa till Trysil. En totalt uttömmande helg, kroppen fick slita, men framför allt psyket fick sina utmaningar. En känslomässig torktumlare kändes det som. För det första, att få åka iväg på en resa med de som tränar militärträning är en ynnest. Att omge sig med starka, inspirerande individer vars mål hela tiden är att komma framåt, att genomföra sjukt jobbiga pass och stötta varandra, det driver en själv framåt på ett sätt som inget annat kan. För det andra, att tillsammans med dessa personer få uppleva slitig bergslöpning i 30 km – upp och ner för två fjälltoppar, dessutom med ryggsäck delar av sträckan och sedan canyoning – hopp och lek i vattenfall 😉 kan bara sammanfattas med ett ord. Kärlek! (kanske två ord förresten, skräck ingår också, haha).

För några år sedan var jag på Dominikanska Republiken och provade då canyoning för första gången. Där var högsta hoppet sju meter och jag vågade aldrig genomföra det. Fick klättra ner igen och som jag ångrade mig efteråt. Kunde fortfarande tänka på det ibland flera år efteråt. Så inför den här turen hade jag haft långa konversationer med mig själv, om att våga, att ta revansch äntligen. Att visa för mig själv hur stark jag kunde vara, märk väl, inte för någon annans skull! Att gå fram till den där jäkla kanten, inte tänka någonting och bara hoppa (11 meter som högsta) – och ha kul till och med! För att verkligen känna det jag mer och mer börjat inse det här året: man kan växa. Man kan bli starkare och starkare, fysiskt, men framför allt mentalt. Och den personen man var för några år sedan finns inte längre. Jag är i alla fall inte samma person idag som innan de här utmaningarna. Mitt gamla jag har jag kastat bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *