Dö lite grann och kom igen

Att vänta på ett lektörsomdöme är som att sitta på nålar i flera veckors tid. Trots att du tänker att du tror på ditt manus finns alltid rädslan att få höra att det inte håller måttet, eller att det behövs så pass stora förändringar att det man trodde var någon månads jobb egentligen tar ett halvår att åtgärda. Och utan att man märker det bygger man upp en stor förväntan inför de där orden, spänningar byggs upp i kroppen och man stannar upp i redigeringen för att invänta sin feedback. Plötsligt har man all tid i världen att oroa sig lite till, haha.

Sedan kommer dagen när omdömet anländer i den digitala brevlådan och man dör lite grann på en gång inombords. För man vill ha ett kvitto på att man är rätt ute, men också få konkreta delar att arbeta vidare med. Och jag kan inte säga annat att det var det jag fick från Författarcentrum, vilka jag rekommenderar till alla som vill framåt med sitt manus. Lektören är helt anonym och vet inte heller om vem jag är, vilket jag tycker borgar för kvalitet. Och nivån på bedömningen är riktigt vass, det finns ett djupt kunnande bakom kommentarerna och en vana vid att läsa fantasy.

Sammanfattningsvis behöver jag slipa på humorn och lätta upp inledningens strider. Dessutom lustigt nog, gestalta mer erotik! Haha klockrent efter roliga diskussioner på just det temat häromsistens. Så det gäller att plocka upp pennan, tänka om och nytt, och jobba hårt. Pratade igår med några träningskompisar om känslan man kan få under ett pass, när man jobbat otroligt hårt med en muskelgrupp en lång stund, mjölksyran dansar och man bara dör. Muskeln dör och orken dör och man dör lite mentalt för att man inte klarar mer. Sedan byter man övning och så har man plötsligt jättemycket krafter till det. Man kommer igen. Och det här händer flera gånger, om och om igen. Nästa gång är man starkare, både i musklerna och i sinnet.

 

 

Drömmer mig tillbaka till när man kunde redigera i värmen på balkongen…

 

 

Att redigera är lite samma sak. Man gnetar och letar, skriver om, stryker, bygger ut. Kräks på synonymer och egna uttryck som upprepas alltför ofta. Man dör inombords för det känns som man aldrig blir klar. Men när man sedan får lön för mödan, i form av till exempel positiv feedback, då kommer man igen.

 

 

…och när man kunde träna i bara armar 🙂 

 

 

 

 

Dö lite grann. Kom igen.

 

Och i mitt fall kommer orden jag pushar mig själv framåt med den här sista etappens redigering komma från mitt lektörsomdöme:

 

“Manusets väldigt intressanta ingång till genus. Jag tycker det här textmässiga förhållningssättet i sig är i allra högsta grad fräscht, modernt och progressivt. Ett genremässigt snilledrag”.

 

“Men du är jättebra på att gestalta. Dina gestaltningar är en av de saker jag blivit mycket imponerad av när jag läst. De är på proffsnivå.”

 

“Det finns ofta avancerad psykologisk undertext. Manuset har en psykologisk mognad. Det finns en människokännedom inskriven i texten, som är imponerande”.

 

Tack och bock. Dags att jobba!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *