Bok 1 – Bränt Land

Tänk dig att du säljs till en slavägare, känd för att plåga och utnyttja andra, av en person du litar på. Det är precis det som händer Atiline i boken Bränt Land (2016). Hon väljer att fly ut i en värld hon inte är bekant med och stöter på sin väg mot en möjlig räddning på människor i bojor och ondskefulla väsen, men också på godhet, ljus och magi. Bränt Land är första boken i en serien Arvet efter Mörkertiden och efterföljs närmast av uppföljaren Spår av Drakarnas fjäll (2018). Handlingen i denna debutroman utspelar sig i en värld sargad av det som kallats Mörkertiden, när jakten på magiker inleddes och harmonin i landet Numidia splittrades. Atilines desperata kamp för frihet får mitt i denna smältdegel konsekvenser som ingen kunnat föreställa sig, inte minst hon själv.

 

 

 

 

 

Jag har kommit dit till slut
Där allting slutar
Jag är inte rädd
trots att mörkret sluter sig
Jag är inte rädd
för jag vet att där allting slutar
börjar något nytt
Precis som skogen växer tillbaka
efter en eld
Precis som körsbären blommar igen
varje vår

Jag är trött
och har inte längre någonstans att gå
Mina fötter har tagit sina sista steg

Men precis som jag vet
att du finns inuti mig för evigt
Så vet jag att vägen kanske slutar
men jag tänker fortsätta gå

 

Utdrag ur kapitel 3:

När de sista molnen försvann vid horisonten väckte värmande solstrålar Atiline genom att smeka henne över ansiktet. Den sista drömmen, olika alla de andra, falnade bort. Bara små glimtar hängde kvar i luften framför blicken – en bild av ett vitt fält där några bloddroppar föll från ett grässtrå och ner på marken. Hon reste sig långsamt på ben som värkte och en kropp som var nedkyld och hungrig. Förra dagens alla händelser kom tillbaka till henne och hon började springa när hon förstod hur öppet och ­oskyddat hon spenderat sista delen av natten. Hon var övertygad om att slavägaren fanns där någonstans i närheten och vetskapen om att hon inte visste var fick henne att öka takten.
Omgivningarna flimrade förbi, träden ändrade utseende och blev högre och mer massiva, markens mossa avlöstes av gulnande barr som knastrade under fötterna, men inga intryck fäste sig särskilt länge i tanken. Det mesta hon uppfattade flöt ihop i ett ­gyllene sken. Hon hade varit längre hemifrån än hon var nu, men allt tycktes nytt och främmande. Kanske var det insikten att hon ­aldrig skulle komma tillbaka som fick miljön att kännas obekant. För vad som än hände anade hon att hon aldrig kunde återvända till Matus. Slavägaren skulle ta henne med sig om han fick tag på henne och det var det som upptog tankarna mest. Hon funderade med ett isande obehag i ryggslutet på vad en sådan man bodde, vilka människor han umgicks med och framför allt – vad han gjorde med sina slavar. Någonting i ansiktsuttrycket, kanske i blicken eller i hur läpparna rörde sig, hade fått henne att misstänka att han inte var som andra män, att han njöt av sådant som vanliga män kanske skämtade om att tycka om, men de egentligen aldrig skulle kunna göra. Hon tänkte sig de rum som slavägaren hade och vilka föremål som skulle finnas där, föremål missfärgade av blod och lidande.

 

Utdrag ur kapitel 23:

Efter det att han tagit ett kontrollerat andetag lösgjorde han sig från skuggorna och smög över torget med välberäknade steg. Han hejdade sig i mörkret vid husets framsida och andades först ut sedan in – höll andan. Med en försiktig rörelse sneglade han runt hörnet och in i gränden. Personerna han observerat tidigare var försvunna och han dristade sig därför till att med tysta steg och flera pauser avancera vidare. Han förflyttade sig med vana rörelser utmed husväggarna och undersökte alla dörrar och portar noggrant, förstås utan att ta i dem. Han undersökte dammet i trapporna, slitaget på handtag och lås och letade efter andra tecken på att någon nyligen använt en ingång.
Vid en källare fann han till slut vad han letat efter, men det var inte ett uppenbart gömställe – de som använt det hade varit försiktiga. Trappan ner till dörren var dammig, men utan fotsteg, låset var rostigt utan nya skrapmärken från nycklar, men i trädörren fanns en nästan obefintlig repa som visade upp ljust trä i kontrast till den smutsiga dörren. Han böjde sig varsamt framåt utan att störa ­dammet i trappan och lyssnade. Ett knappt märkbart ­mummel anades innanför och det var allt han behövde höra. Han visste att han hittat rätt.