Att skriva är att känna…

…och det kanske är därför det är så svårt att få ner orden ibland.

3abf6487f1d4bee63caa4db4b79cfe91resrelease3_7

Jag har ju nämnt att jag haft svårt med motivationen den senaste tiden och att skrivandet blivit lidande. Jag har framför allt härlett det till vissa företeelser i mitt privatliv, men sen i helgen kom Asol (en av mina karaktärer) till mig och sa “du upplever ju nästan precis det som jag gör just nu, du om någon vet hur det känns. Skriv bara!”

Och det är nog här en del av problemet ligger, för om jag ska skriva det, måste jag känna, men inte bara känna – jag måste grotta ner mig i känslan. Den här förtvivlan som Asol går igenom, hur upplever man den i kroppen? Hur mår jag egentligen inuti? Och plötsligt tvingas jag gå upp i det som jag försöker tränga bort. En metod som förstås är väsentlig för författandet och som gör gestaltningen trovärdig.

Men vill jag det då, analysera sorgen och rädslan? Uppleva osäkerheten, verkligen känna den? Och får man känna hopp och framtidstro mitt i alltihop?

Förutom att känna är skrivandet också att bearbeta – så ja, orden förlöser och försonar.

Och de kom tillbaka till mig i helgen, tack vare Asol.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *